Andreas Johansson

Andreas Johansson föddes år 1968 och är uppvuxen i Luleå. Idag lever och verkar Andreas både på Österlen med ateljé på toppen av Bästekille Backar och i norr där han skapar i sin ateljé på släktgård i den lilla byn Gran, som ligger högt med inlandsskogen i ryggen och utsikt över dalen där Kågeälven rinner.

Andreas har alltid skapat bilder, från början med kameran i sin hand för att så sedan byta ut den mot penslar och oljefärger.

"Energin flödar i takt med musiken. Snabba händer sveper med penseln över duken… Doften av linolja och balsamterpentin fyller ateljén. Det sinnliga i oljefärgens smöriga konsistens och distinkta doft är en upplevelse för både kropp och själ. Andreas målar intuitivt, följer sina impulser. Han visar dig bilder av sina landskap, både de inre och yttre.

Naturen – med alla de uppenbarelser han haft i Norrlands mörka skogar, i vildmarkens forsande älvar och i ljuset längs Österlens långa stränder – är hans aldrig sinande inspirationskälla.

Med oljefärgerna kopplar Andreas samman sina tankar och känslor, för att skapa de experimentella verk som kan uppfattas som fantasier fångade på de stora målardukarna. När han tar en pensel i sin hand försvinner tid och rum. Hans måleri färgas av tonerna som strömmar ur högtalarna och han låter dem leda honom genom processen i den konstnärliga praktiken där han utforskar, upptäcker och utvecklas."

"Målningarna är uppbyggda av Andreas innersta känslor. Han lever för att skapa dem. Måleriets meditativa process är ren kärlek och när han är klar med ett verk håller han det nära hjärtat. Men han ger det inget namn, sätter inga ramar utan lämnar det till betraktarna att uppleva tavlorna, att sila dem genom deras egna personliga lager av allt det som gör dem till dem.

Abstrakta landskap och former där det står ögat fritt att tolka dem utifrån sin egen världsbild. Kanske kan målningarna vara till tröst för någon, väcka en längtan hos någon annan? Vad motivet är bestäms av den som vilar blicken på dem. Det finns inget rätt och det finns inget fel. Ingen sanning som kan beskriva dem med en enda kärnfull mening.

Det är ett språk utan ord som mer påminner om att lyssna till tonerna av ett vackert musikstycke eller bli förälskad – det är något stort och hänförande som känns, men som är svårt att sätta ord på."